Ditt bloggnamn

som sagt, mitt humör kan vändas på en gång... sacka om humörsvängningar!

ett litet tecken kan väcka upp allting.

simone är borta. hon är borta for gott.
jag kommer aldrig f träffa henne igen.
det innebär att jag aldrig mer kommer få träffa den person som lyste upp hela ens värld.
tanken att ALDRIG mer få träffa henne igen gör mig så svag, jag bara faller isär i tusen bitar.
när ska allting bli bra igen? kommer alt någonsin bli bra igen? eller kommer mina humörsvängningar fortsätta såhär?
jag önksar att den där olyckan aldrig hade hänt. tänk om man bara kunde gå tillbaks i tiden och få det ogjort?!

jag vill bara att allting ska vara som förut, när simone var med oss, men det går aldrig att få det så igen...
tänk om man bara fick höra hennes sångröst, eller hennes skratt, eller få stå och kramas med henne och dela skratt med henne. eller på vintern, se henne när hon ser det snöar, hon ser ut som ett litet barn på julafton! eller hon och snöhögar, haha! som gjorda för varandra!
jag kommer ivåg förut, jag, mathias och simone satt i sofforna borta på iv, och simone spelade upp lite musik på sin mobil... sen kom hakuna matata! haha jag, simone och mathias satt och sjöng i kör, dom sjöng jättefint och så kommer jag med min supervackra röst, snacka om att de lät fult!
men kul hade vi.
jag skulle kunna sitta och skriva hela natten om simone, om hur lycklig jag är att jag fick träffa henne, och dela en massa minnen med henne.
simone var alltid den av oss som var positiv om saker och ting medans vi andra va negativa. hon förklarade så bra och hon hade så mycket kunskap!
simone är någon person jag alltid kommer se upp till, inte bara för att hon var äldre än mig, utan för att hon var så stark, hon gav aldrig upp, hon kämpade. hon är min hjälte utan riktiga superkrafter.
jag behöver inte be för att hon ska må bra, hon har sin mamma och det är så himla skönt att veta.
vi tänker på dig varje dag simone. vi älskar dig tills hjärtat säger stopp